Anna-Lena Löfgren - Lyckliga Gatan (1967)

Minnena kommer så ofta till mig nu är allt borta jag fattar det ej. Borta är huset där murgrönan klängde borta är grinden där vi stod och hängde. Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam en gång fanns rosor här, där nu en stad fort växer fram. Lyckliga gatan du finns inte mer, Du har försvunnit med hela kvarter Tystnat har leken, tystnat har sången Högt över marken svävar betongen När jag kom åter var allt så förändrat trampat och skövlat, fördärvat och skändat Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång Ja, allt är borta, det är bara så! Ändå så vill jag nog inte förstå, att min idyll som ju alla vill glömma, nu är en dröm som jag en gång fått dr